Under hösten 2019 kommer Ekphrasis att publicera en samlingsvolym med Anna Lisa Wärnlöfs fyra böcker om Pella (1958–1965). Det blir den första utgåvan i EKPHRASIS KLASSIKER, och dessutom den första volymen som ges ut under förlagsnamnet Ekphrasis.
Arbetet pågår för fullt med sättning, layout och korrekturarbete – det är en diger volym som produceras! – och samtidigt planerar vi för fullt för andra utgåvor. Vi tänker således en del även på tysk efterkrigslitteratur & svensk essäkonst: men till dessa saker får vi återkomma. Tills vidare istället detta: Pellas förord i den första volymen, Pellas bok (1958):
”Det här är en privat bok, så det är inga vidare äventyr i den. Om det hade varit en riktig underhållningsbok, skulle jag ha haft illrött hår och jagat tjuvar om nätterna och räddat alla från att brännas inne. Jag skulle också ha käbblat med någon trevlig ung bonde, inte bildskön men hederlig, så att man förstod att vi skulle få varann i nästa del, när jag blir äldre. Och Marianne I och jag skulle antagligen ha blivit bästa vänner på slutet.
I berättelseböcker är allting ordentligt som i en blomsterhandel och inga kvistar sticker ut, som man inte kan binda in i en krans.
I verkligheten står man rätt inne i kransen, och den är så stor så man ser den inte. Man ser bara lite blommor och strån. Det verkar inte som om det fanns början eller slut. Om man ibland tycker att det finns något slags sammanhang, är det bara som en aning. Och plötsligt är aningen borta. Det är som när man trär ett resårband i midjan på pyjamas och bandet blir kvar inne i fållen. Detta är rätt så snopet, när man har hållit på att trä i minst en halvtimme.”